Jaha nu var det tre dagar sen operationen och de går framåt för varje dag. Har inte ätit några värktabletter alls än idag :) glad tjej, har även tagit bort bandaget och sett såren. Har kört lite rehab idag, i form av böj och sträck övningar, lite gång träning med min kära krycka med och det känns okej! Hoppas jag inte gör för mkt nu bara men vill så gärna tillbaka nu! Tillbaka till livet! Nu sitter jag i solen och njuter lite av livet, nån nytta av sjukskrivningen ska man väl ha iaf, knät uppe på en stol och mån bra podd i öronen gör livet rätt okej! Nu kör vi, här kommer jag!
Operationen hade tydligen varit rätt komplicerad när jag fick det hela förklarat idag av min sjukgymnast. Menisken hade ju lossnat på ett stort ställe och hamnat dubbelvikt. I dubbelvikningen hade den tydligen gått sönder med och snott in sig i leden på nåt sätt.. Så det är inte undra på att det tog lång tid innan jag var tillbaka från operationen.. Idag har dagen mest bestått av soffliggande och lite städande med stor hjälp av syster yster :) ingen morfin idag, och smärtan går att leva med så det går framåt iaf! Det värsta just nu är de himlans sprutorna som jag måste ta varje dag för att slippa proppar, blääää säger jag bara! Stor och hemska och de gör ont! Men det är väl bara att klara av smärtan och det äckliga med att sticka sig själv!
Igår morse kl 7:15 skrevs jag in på dagkirugen, fick träffa en sjuksköterska och student som skulle ha hand om mig, bytte om till gröna operationskläder och de kopplade dropp på mig. En ny sak för mig som aldrig fått dropp innan. det stack till och kändes lustigt. Sen blev jag liggande där, klockan gick och gick. inget hände, nåt mer akut hade kommit emellan. Framåt 11 började min otålighet bli hemsk, i samma stund kom en kille tillbaka till båset bredvid, han skrek, hade panik och jätte ont. Detta lugnade ju verkligen mig eller inte, paniken steg och detta var nog bland de värsta under hela dagen, det och smärtan! Vid 12 kom de och målade på mitt ben och berättade att jag skulle förberedas för operation. Vid 13 kom narkossjuksköterskan och en operationssjuksköterska och hämtade mig. Jag fick åka på sightseeing genom korridorerna, se det som ett studiebesök sa en av dem lugnande till mig. Kom fram till rum nr: 17 :) de kunde ju inte valt ett bättre rum för mig, inne i rummet kryllade det av gröna människor fick hoppa över till operationsbordet, och de började prata med mig och berätta vad som skulle hända. De satte ekg på mig och kopplade dropp med lugnande/sövande medel till mitt dropp, fick även andas in lustgas. Det sista jag kommer ihåg är att jag säger att jag måste komma ihåg detta för att kunna berätta för alla mina barn på förskolan om hur operationen gick till, de skrattade rätt gott åt mig!
15:00 kör de tillbaka mig till duva igen, en groggy klara med massa smärta blir liggande i sin säng. får massa smärtlindrande och lite musik och där halvsover/vilar jag fram till 17. Då börjar jag känna mig som en människa igen, får lite att dricka och sedan även äta. Fick massa mediciner att ta med hem, sprutor med blodförtunnande, isbandage och massa info! Sen fick jag ta på mig mina kläder igen, lycka! var livrädd för att böja benet men de gick bra! Puuuh! Sen kom en av de läkare som opererat mig och berättade vad de hade gjort. De hade inte gått att sy i menisken så de hade fått ta bort 2/3 av den istället, den var för trasig och hade lossnat på fel ställe för att kunna sy ihop den! Men han sa att allt hade gått bra och att de gjort de bästa! Resultatet för framtiden hade blvit detsamma om de sytt som nu när de tog bort den sa han, till min stora lycka! Fick sjukskrivningspapper i 2 veckor och sen skulle jag kunna jobba igen, kanske tidigare till och med :) Jag kände lycka! Det fanns hopp om livet! Ska dock undvika att springa den närmaste tiden och fick inte hålla p´å med kontaktidrott innan korbandet är fixat! Ska ta bort stygnen om 7-10 dagar och få träffa någon för korsbandet om 6-8 veckor. Sedan väntade annie på mig och jag fick åka hem! Hem med mina kryckor och morfintabletter!
Sov gott i natt men hade klockan ställd för att få i mig tabletter och idag har de gått bra med, ½ morfin idag med alvedonen och iprenen känns som ett steg i rätt riktning! Isbandaget är en ny nära vän, mkt kärlek till det!
Äntligen hemma efter en lång dag på dagkirurgen. Men allt hick bra iaf, de tog bort 2/3 av menisken för den var för trasig för att sy ihop! Fick vänta i ett århundrade typ men äntligen är det gjort! Berättar mer senare om operationen! Morfin, Alvedon, Ipren och isbandage som gäller i nuläget! Mina bästa vänner i livet just nu!
Imorgon är det dags, då ska de gå in i knät och fixa med min menisk! Förberedelserna för morgondagen har börjat, nybäddad säng-check dusch 1 av 2- check! Vid midnatt väntar fasta och endast vatten får drickas, vid 5 ska jag inte dricka mer sen e det dusch som gäller igen, två Alvedon, nytvättade kläder och sen beger sig jag, kryckorna och knäskyddet oss mot ryhov! Det är en nervös, rädd och ångest fylld tjej som snart ska försöka sova! Hoppas på en kort natt för imorgon är en ny dag, det är första dagen i min knäresa!
Ett knä som är stor som en fotboll och en vad som är stenhård, kan inte förstå hur det helt plötsligt ska börja svullna upp ännu mera! Svullnaden har blivit värre de senaste dagarna.. Högläge och bokmys med sötaste Molly gör det hela mkt bättre trots allt! Det är detta som kallas livskvalité iaf när livet annars känns pissigt, ont och jobbigt! Alla barnen på jobbet fick mig att le idag igen, saknar att få jobba, att få leva livet, få träna!
Tjejklassikern är något som tagit upp min tid de senaste året och det var bara en deltävling kvar den avslutande VÄTTERRUNDAN, men icke, knät har nu satt stopp för mitt äventyr och tjejklassikern är nu bara ett minne blott. Men vilka minnen, det började med vansbrosimmet jag och mina två kompanjoner gjorde oss redo för att simma i det kalla vattnet och det gick galant sen så sprangs det i Lidingösbackar upp och ner och upp och ner. Här kände vi alla oss totalt lurade, de skulle vara tå backar under loppet första efter några km, men vad hade vi sprungit när den första backen började 100 m? Detta var ett skämt, kan meddela alla att Lidingöloppet innehåller inte två backar utan snarare miljoner iaf för mig som e uppväxt på Öland där telebacken ansågs vara hemsk att springa i. Efter Stockholm och Lidingö bar det upp till Sälen och Mora Tjejvasan var nästa stopp. En hemsk upplevelse enligt mig, ett antal vurpor senare och efter att ha stakat sig fram det mesta så var de 3 milen avklarade och lyckan var enorm. Och i efterhand så var det rätt underbart att åka runt där i spåren trots allt! Så cykel köptes in, milen började cyklas och kroppen kändes bra, jag älskade att glida fram på cykeln längs vägarna, detta var härligt. 4 mil cyklades och de kändes bra jag började känna mig redo, detta var dagen innan skadan, då livet lekte då allt gick som de skulle.. Sen kom käftsmällen och allt var över. Och de som stör mig mest är att allt annat känns förgäves, varför har jag pinat mig igenom de kalla vattnet i vansbro? varför har jag sprungit genom alla backarna på Lidingö genom all lera? och varför har jag slagit halvt ihjäl mig i utförsbackarna i vasaloppet? För nu räknas de inte längre, de har längre ingen betydelse!
Måndag it's the day it gonna happend! 7:15 ska jag infinna mig på ryhov, operation väntar! Känns skönt att det går så snabbt men samtidigt lite skrämmande.. Det som skrämmer mig mest är ovissheten av ifall de ska ta bort menisken eller sy ihop den, tänk att vakna upp och inte vet om ortos i x antal veckor väntar eller bara kryckor i förhoppningsvis några dagar! Skillnaden är enorm! Och vet inte om jag kommer vilja höra svaret eller kanske se det rättare sagt, lite rädd tjej men ändå glad för smärtan ska försvinna
Idag är det två veckor och en dag sedan jag skulle spela min första korpen match i fotboll, min första fotbollsmatch på 12 år. Och ni som känner mig sedan jag var liten vet att fotboll och klara inte alltid gick ihop på slutet att jag sedan dess i princip hatat fotboll. Men jag skulle ge det en chans nu på skoj bara för att det är roligt med ett ihop plock av tjejer. Själva matchen gick inte så bra vi låg väl under med ett antal mål redan tidigt men ju längre matchen gick desto roligare blev det och jag blev med vän med bollen allteftersom matchen gick. Det var l 3-4 min kvar av matchen när jag skulle sträcka mig efter bollen, all vikt på vänsterbenet, mitt ben utan korsband och jag minns hur det lät, kras kras och hur det kändes, detta var inte en vanlig vikning av benet som så många gånger för detta var nåt mer, linkade av planen och ropade på en linda, lindade benet och stödde på det bort till bilen, körde hem gick upp för alla trapporna, visst hade jag ont men de har jag haft innan.. började diska, ringde min sjukgymnast skulle dit halv 8 morgongen efter.. trodde jag ja.. Gick och la mig för att sova, smärta smärta. Skulle ta mig upp mitt i natten tog några stapplande steg och vaknar på nåt vis till av att jag svimmat, oups, smärtan var enorm svimmade en gång till och våndades hela natten, hade sjukligt ont och inget hjälpte så kl 7 morgonen efter bar det av till akuten istället för sjukgymnasten...
En lång väntan på jordens typ tråkigaste ställe, att ligga på en brits i ett öde rum med vita väggar utan en klocka utan att veta hur länge du legat där, gråtandes av smärta var ingen hit. Otrevligare människor än de som jobbar på akuten finns nog inte, ingen service här inte. Att bli lämnad ensam i ett öde rum med denna smärta borde inte vara tillåtet! X antal timmar senare kom någon och drog och slet lite i mitt knä sedan röntgen och någon som drog lite till. Enorm smärta! blev hemskickad med ett par kryckor och ett knäskydd. Jag hade ont nåt så för jordat ont och de närmaste dygnen var hemska, att gråta sig till sömns av smärta blev ens varda, en vad som höll på att explodera blev ens verklighet och kryckorna blev min nya bästa vän. Men dagarna gick framåt och smärtan började sakta lägga sig lite och remissen kom till magnetröntgen och ortoped, dagarna blandades med sjukgymnastik, massa vänner och försöka hitta sätt att underålla mig på.
Lovade i alla fall mig själv en sak och det är ALDRIG MER FOTBOLL, skit sport!!!
Idag kom domen, domen om knät som jag väntat på längtat efter eller våndats för sedan olyckan, knätrumat för 2 veckor sedan. Domen löd en trasig menisk, en dubbelvikt menisk vad nu de ska betyda? Och så ett trasigt korsband men det visste jag ju redan sedan ett år tillbaka! Högprioritet på meniskskadan i alla fall och troligen operation redan tidigt nästa vecka. Antingen ska de ta bort hela eller sy ihop den, det får opererande läkare avgöra.. Detta känns hemskt, tungt och jobbigt! Det var inte såhär sommaren 2013 skulle bli, min första somnar i Jönköping på riktigt, min första sommar med betald semester, min första sommar på åratal med 4 veckors ledighet, min sommar! Nu blir det nog sommaren med rehab istället sommarn med sjukskrivning, sommaren med knäskydd, sommaren med kryckor och sängliggande.. Men jag ska komma stärkt ur det hela, för vilja finns, envisheten och tjurskalligheten, även om jag ibland kommer tycka allt är pest och pissigt så ska jag ta mig igenom det här och här kommer du få följa min resa, steg för steg, dag för dag, resan tillbaka till den jag var innan, den jag är och vill vara!
innebandyklara, klassikertjejen, träningsnarkomanen, förskolläraren, tjejen utan ro med ständig full fart, mitt JAG <3
