klararudman.blogg.se

Idag är det två veckor och en dag sedan jag skulle spela min första korpen match i fotboll, min första fotbollsmatch på 12 år. Och ni som känner mig sedan jag var liten vet att fotboll och klara inte alltid gick ihop på slutet att jag sedan dess i princip hatat fotboll. Men jag skulle ge det en chans nu på skoj bara för att det är roligt med ett ihop plock av tjejer. Själva matchen gick inte så bra vi låg väl under med ett antal mål redan tidigt men ju längre matchen gick desto roligare blev det och jag blev med vän med bollen allteftersom matchen gick. Det var l 3-4 min kvar av matchen när jag skulle sträcka mig efter bollen, all vikt på vänsterbenet, mitt ben utan korsband och jag minns hur det lät, kras kras och hur det kändes, detta var inte en vanlig vikning av benet som så många gånger för detta var nåt mer, linkade av planen och ropade på en linda, lindade benet och stödde på det bort till bilen, körde hem gick upp för alla trapporna, visst hade jag ont men de har jag haft innan.. började diska, ringde min sjukgymnast skulle dit halv 8 morgongen efter.. trodde jag ja.. Gick och la mig för att sova, smärta smärta. Skulle ta mig upp mitt i natten tog några stapplande steg och vaknar på nåt vis till av att jag svimmat, oups, smärtan var enorm svimmade en gång till och våndades hela natten, hade sjukligt ont och inget hjälpte så kl 7 morgonen efter bar det av till akuten istället för sjukgymnasten...

 

En lång väntan på jordens typ tråkigaste ställe, att ligga på en brits i ett öde rum med vita väggar utan en klocka utan att veta hur länge du legat där, gråtandes av smärta var ingen hit. Otrevligare människor än de som jobbar på akuten finns nog inte, ingen service här inte. Att bli lämnad ensam i ett öde rum med denna smärta borde inte vara tillåtet! X antal timmar senare kom någon och drog och slet lite i mitt knä sedan röntgen och någon som drog lite till. Enorm smärta! blev hemskickad med ett par kryckor och ett knäskydd. Jag hade ont nåt så för jordat ont och de närmaste dygnen var hemska, att gråta sig till sömns av smärta blev ens varda, en vad som höll på att explodera blev ens verklighet och kryckorna blev min nya bästa vän. Men dagarna gick framåt och smärtan började sakta lägga sig lite och remissen kom till magnetröntgen och ortoped, dagarna blandades med sjukgymnastik, massa vänner och försöka hitta sätt att underålla mig på.

 

Lovade i alla fall mig själv en sak och det är ALDRIG MER FOTBOLL, skit sport!!!