klararudman.blogg.se

Igår morse kl 7:15 skrevs jag in på dagkirugen, fick träffa en sjuksköterska och student som skulle ha hand om mig, bytte om till gröna operationskläder och de kopplade dropp på mig. En ny sak för mig som aldrig fått dropp innan. det stack till och kändes lustigt. Sen blev jag liggande där, klockan gick och gick. inget hände, nåt mer akut hade kommit emellan. Framåt 11 började min otålighet bli hemsk, i samma stund kom en kille tillbaka till båset bredvid, han skrek, hade panik och jätte ont. Detta lugnade ju verkligen mig eller inte, paniken steg och detta var nog bland de värsta under hela dagen, det och smärtan! Vid 12 kom de och målade på mitt ben och berättade att jag skulle förberedas för operation. Vid 13 kom narkossjuksköterskan och en operationssjuksköterska och hämtade mig. Jag fick åka på sightseeing genom korridorerna, se det som ett studiebesök sa en av dem lugnande till mig. Kom fram till rum nr: 17 :) de kunde ju inte valt ett bättre rum för mig, inne i rummet kryllade det av gröna människor fick hoppa över till operationsbordet, och de började prata med mig och berätta vad som skulle hända. De satte ekg på mig och kopplade dropp med lugnande/sövande medel till mitt dropp, fick även andas in lustgas. Det sista jag kommer ihåg är att jag säger att jag måste komma ihåg detta för att kunna berätta för alla mina barn på förskolan om hur operationen gick till, de skrattade rätt gott åt mig!

 

15:00 kör de tillbaka mig till duva igen, en groggy klara med massa smärta blir liggande i sin säng. får massa smärtlindrande och lite musik och där halvsover/vilar jag fram till 17. Då börjar jag känna mig som en människa igen, får lite att dricka och sedan även äta. Fick massa mediciner att ta med hem, sprutor med blodförtunnande, isbandage och massa info! Sen fick jag ta på mig mina kläder igen, lycka! var livrädd för att böja benet men de gick bra! Puuuh! Sen kom en av de läkare som opererat mig och berättade vad de hade gjort. De hade inte gått att sy i menisken så de hade fått ta bort 2/3 av den istället, den var för trasig och hade lossnat på fel ställe för att kunna sy ihop den! Men han sa att allt hade gått bra och att de gjort de bästa! Resultatet för framtiden hade blvit detsamma om de sytt som nu när de tog bort den sa han, till min stora lycka! Fick sjukskrivningspapper i 2 veckor och sen skulle jag kunna jobba igen, kanske tidigare till och med :) Jag kände lycka! Det fanns hopp om livet! Ska dock undvika att springa den närmaste tiden och fick inte hålla p´å med kontaktidrott innan korbandet är fixat! Ska ta bort stygnen om 7-10 dagar och få träffa någon för korsbandet om 6-8 veckor. Sedan väntade annie på mig och jag fick åka hem! Hem med mina kryckor och morfintabletter!

 

Sov gott i natt men hade klockan ställd för att få i mig tabletter och idag har de gått bra med, ½ morfin idag med alvedonen och iprenen känns som ett steg i rätt riktning! Isbandaget är en ny nära vän, mkt kärlek till det!