klararudman.blogg.se

Tjejklassikern är något som tagit upp min tid de senaste året och det var bara en deltävling kvar den avslutande VÄTTERRUNDAN, men icke, knät har nu satt stopp för mitt äventyr och tjejklassikern är nu bara ett minne blott. Men vilka minnen, det började med vansbrosimmet jag och mina två kompanjoner gjorde oss redo för att simma i det kalla vattnet och det gick galant sen så sprangs det i Lidingösbackar upp och ner och upp och ner. Här kände vi alla oss totalt lurade, de skulle vara tå backar under loppet första efter några km, men vad hade vi sprungit när den första backen började 100 m? Detta var ett skämt, kan meddela alla att Lidingöloppet innehåller inte två backar utan snarare miljoner iaf för mig som e uppväxt på Öland där telebacken ansågs vara hemsk att springa i. Efter Stockholm och Lidingö bar det upp till Sälen och Mora Tjejvasan var nästa stopp. En hemsk upplevelse enligt mig, ett antal vurpor senare och efter att ha stakat sig fram det mesta så var de 3 milen avklarade och lyckan var enorm. Och i efterhand så var det rätt underbart att åka runt där i spåren trots allt! Så cykel köptes in, milen började cyklas och kroppen kändes bra, jag älskade att glida fram på cykeln längs vägarna, detta var härligt. 4 mil cyklades och de kändes bra jag började känna mig redo, detta var dagen innan skadan, då livet lekte då allt gick som de skulle.. Sen kom käftsmällen och allt var över. Och de som stör mig mest är att allt annat känns förgäves, varför har jag pinat mig igenom de kalla vattnet i vansbro? varför har jag sprungit genom alla backarna på Lidingö genom all lera? och varför har jag slagit halvt ihjäl mig i utförsbackarna i vasaloppet? För nu räknas de inte längre, de har längre ingen betydelse!